Jag slukas av släktforskning. Generationer och rötter. Det etsar sig fast i mig som ett intresse som i detta nu saknar motstycke. Jag fascineras och häpnas samtidigt som jag tycker det är väldigt intressant och spännande. Det ger något – det berättar historien om var man kommer ifrån.

Det är inte så att jag kommit till femtonhundratalet. Men min mormor har forskat en hel del på hennes och morfars sida – så där är jag en bra bit på vägen. När det gäller pappas sida är det klurigare. Men jag tror jag ska kunna forska där också – och kanske kunna få lite hjälp till och med av släktingar som redan börjat.

Jag hoppas och håller tummarna – för att på så sätt kunna forska vidare och se hur långt tillbaks i tiden man faktiskt kan komma. Då det ändå är ursprunget och var man härstammar ifrån tycker jag det är väldigt fascinerande och helt på sin rätta plats att tas till ytan och förevigas. Jag kommer också berätta med om det här allt eftersom projektet fortskrider och se hur långt tillbaks i tiden jag lyckas ta mig!

Idag kära läsare har jag gjort något jag velat så länge – men samtidigt inte varit säker på om jag borde. Jag har tvekat fram och tillbaks. Visst borde jag – men hur ska jag börja? Ta första steget. Vad ska jag börja med att skriva? Hur ska jag formulera mig. Vad ska jag fråga om?

Jag har skrivit ett brev till någon som jag så länge velat skriva till men inte riktigt tagit tag i förrän idag. Jag har skjutit på det och tänkt att jag hinner, tar det längre fram. Så idag fattade jag förnuftet till fånga och bestämde mig helt enkelt för att göra slag i saken och skicka det här brevet. Och känslan efteråt – när jag lagt det på lådan är nästan obeskrivligt. Det blev så uppenbart – kändes så himlades rätt!

Då det här är ett ämne som berör familjen väljer jag att inte dela med mig om vem det är jag skrivit till, och omständigheterna kring detta.

Magrutor höger och vänster – sexton veckor sen har du den ultimata magen. Ett pack att visa upp på krogen och i gymlokalen – kunna skymta med på ett enligt tjejernas tycke riktigt sexigt sexpack. Träna tre gånger om dagen – drick proteindrycker och dra in på alla kolhydrater, svårare än så är det inte!

Absolut – magrutor visar på att man tränar och är mån om sin kropp – för det tycker jag varje människa ska ha cred. Ändå skulle jag själv aldrig vilja ha det själv – eller rättare sagt – jag skulle inte vilja lägga allt det där andra åt sidan som jag så mycket älskar och inte göra annat än träna och dricka fettsnåla soppor under flera månader för en sådan enligt mig hysterisk och nästan galen grej. Dessutom tycker jag faktiskt det är rätt så jävla snyggt med människor som inte är överdrivet tränade utan mer åt det mulliga hållet.

Tänker på Christina Aguilera som uppmärksammades så tydligt i slutet av förra året – för att hon gått och blivit riktigt frodig kvinnan, mamman – och artisten. Jag läste att sångerskan med ett register av toner svårt att jämföra med någon annan hade blivit tjock. Det var liksom rubriken. Tjock tänker man – jaha? Det var viktigt att få med det idag alltså i nyhetsflödet för så mycket betydelse har det.

Jag kollade förstås bilderna på sångerskan. Och var hon tjock? Absolut var hon mer frodig än spiksmal – ingen tvekan om saken. Men på ett negativt och sorgset sätt nästan som att man ska känna sympati för henne eller tänka till som att – men hon har väl både tid och pengar att kunna träna när hon vill! Absolut så kände inte jag. Snarare tvärt om!

Fan vad kul – rent ut sagt – att en kvinna och till lika förebild för så många och som genom sin person förmedlar något varstans hon visar sig över världen – vågar gå upp i vikt och trotsa den här anorexia hysterin där man helst ska se ut som en pinne – och som kille ha magrutor och muskler över hela kroppen, träna flera timmar om dagen och avstå all vanlig kost för att leva på karg och shakeprodukter. Självklart ska alla som vill göra det – träna och äta betydligt mer omfattande produkter än vanligt hälsosamma – men för mig kommer det inte på frågan.

Jag trivs mer än väl så som jag är och som jag ser ut. Hur klyschigt och predikande det än låter så är det ärligt. Tycker då någon att jag är småfet eller börjar bli ”tjock” som Christina Aguilera – då får det faktiskt vara så! För mig spelar det ingen roll. Jag har mig själv att falla tillbaks på – min kropp. Och är alldeles för upptagen av livets härligheter – oavsett kalorihalt – så jag hinner helt enkelt inte.

Jag kan inte förmå mig till att förstå hur vissa människor tänker i vissa skeenden här i livet. Hur mycket jag än försöker tycks det vara omöjligt. En del är uppenbara; alla indianerna sitter inte i kanoten. Medan andra är desto svårare att tyda, ibland till och med omöjliga. Saknar man en indian eller två, eller några hästar i hagen som ordspråket jag älskar brukar säga, så finns i alla fall en förklaring. Människan saknar något. Men sen vad jag ser det som fullt medvetna människor i likhet med mig; som gör något så respektlöst att det näst intill saknar ord. Det gör mig mållös samtidigt som jag saknar en resonlig förklaring som säger varför en människa kan förmå sig till att göra på det här sättet. Jag förstår det inte, hur mycket jag än försöker och hur ivrig jag än är i att försöka finna en logistisk förklaring. Människor kapar varandras Facebook profiler var och varannan dag. Det är vänner som blivit fiender som smutskastar och vandaliserar för den andre. Andra hackar sig in på konton och profiler för att tjäna mer direkt på det själva.

Ett som är säkert med detta och med så mycket information som man idag publicerar på internet är hur enkelt det är för andra att kapa vår identitet. Ta exemplet Facebook lika väl som bloggar och användarkonton på andra forum. Är du en hackare är det inga problem alls – och jag tror inte ens du behöver en Salander- hackare för att fixa det. Egentligen räcker det med lite datavana i rätt kretsar och program. Sen kan en för dig helt okänd människa logga in på ditt privata konto – och utge sig för att vara dig, byta lösenordet och mejlen. Sen är det förlorat för dig, och någon annan sitter med full kontroll över din profil.

Och när jag talar utifrån egen erfarenhet så är det inte att en person gjort fel i största allmänhet som är det värsta. Det är det privata – inkräktandet på den privata integriteten. Att någon främmande i ditt namn suttit och tagit del av dina egenheter i så väl mejl som andra konversationer med människor och andra skriverier. Och med det menar jag inte att det behöver vara så att du skrivit något särskilt som absolut inte får komma ut till allmänhetens beskådan. Det kan lika väl vara småsaker, dina egna egenheter. För det värsta är integriteten – det är ditt och ingen annans, ingen annan har rätt till att ta del av den här informationen som är din och ingen annans. Och det mina trogna är det värsta. Att någon ändå gör en identitetsstöld på det här sättet och snokar i ditt personliga, hur oväsentlig information den här personen än kan hitta. Indianer i kanoten eller hästar ute på vift så tycker jag det borde vara skyhöga straff för sådana här handlingar. Det är inget annat än på sin absolut rätta plats. Man gör inte såhär – man kapar inte någon annans identitet som är så uppenbart förbjudet och respektlöst, oavsett om man har ett förnuft eller inte, vilket alla ju inte verkar ha. Fick lov poängtera det kände jag.

(Och den här texten har jag, Johan Hermansson, skrivit, den är publicerad i mitt namn. Man får inte utan tillstånd kopiera den, och absolut inte publicera texten någonstans i sitt eget namn. Det är olagligt – väldigt fel. Kände att jag måste poängtera det också då det inte verkar vara helt hundra för alla.)

Ikväll har det mumsats räksmörgåsar som en liten festlighet! Riktigt gott om jag säger det själv – så gjordes dem från grunden dessutom här hemma. Till det dracks gott mousserande vitt vin och kvällen har avrundats med Hälsoresan på teven. En av mina absoluta filmatiseringar vad gäller svenska – och bäst tycker jag första och andra filmen än. Resten är väl lite sådär, men helt okej.

Jag velar fram och tillbaks vad gäller högskolan. Jag har kommit in på en kurs jag sökt nu som börjar i slutet av januari. Eller kurs och kurs – det är närmare bestämt ett helt paket med sammanlagt fyra olika kurser, i ämnet litteraturvetenskap. Och med tanke på att jag vill komma igång och läsa riktigt ordentligt – och tror väldigt säkert att jag skulle behöva en knuff där bak för att göra det – så känns det helt perfekt rent ut sagt! En massa läsande, alla kategorier och många kända författare och verk man i vardagen hör talas om.

Så länge är allt grönt – det här är något för mig. Men nu när jag idag suttit och spånat igenom litteraturlistan vad gäller böcker jag får lov att se till att ha så börjar jag tveka. Allt som allt ska jag läsa sjuttiofem böcker ur genren skönhetslitteratur. Och inte nog med det – för det har jag nog kunnat kämpa mig igenom bara jag bestämmer mig för det – så ska jag ha ytterligare fyrtiofem fack och handböcker. Det räcker alltså inte med att läsa böckerna skriva av världens främsta författare. Jag ska ha läroböckerna också, närmare femtio.

Jag börjar vela som sagt, fram och tillbaks. Överväger om det verkligen är värt mödan att flänga fram och tillbaks och leta rätt på alla dessa böcker och ständigt se till att ha rätt böcker hemma vid rätt tid, då jag ju utgår från att låna så mycket som är möjligt från biblioteken – samtidigt som jag ska hinna med att läsa, fundera och utvärdera dem. Är det värt det – vill jag det här?

Något jag har en makaber böjelse för är ord och meningar. Inte så att jag på riktigt går igång på det och låter det ena leda till det andra. Mer att jag går igång på det inombords och får en inombordlig orgasm.

Det finns inget bättre än att sitta som för mig och skriva och se att det blir riktigt bra. Att jag överträffar mina förväntningar och kan sitta och läsa igenom ett stycke och känna mig mer än tillfreds med det. Känna att ”det där gjorde du jävligt bra Johan Hermansson! Fy fan vad bra du är!”. Det stärker mig och glädjer mig. Jag blir glad inombords och känner att jag lyckas med det jag älskar. Jag knegar och knåpar. Provar olika varianter och hål att fylla. Sen lyckas jag, för det mesta i alla fall, och får känna den där känslan som gör att jag känner mig på toppen av universums högsta punkt.

Jag tycker om att prova olika saker. Det gäller nog det mesta förresten. Jag är inte sen som sitter bredvid och tänker på riskerna framför möjligheterna. Lika så är det med skrivandet. Jag älskar att prova olika former och ord och sätt att bygga meningar. Och att det finns en uppsjö av mänger olika sätt att skriva och uttrycka sig genom just text är det väl ingen tvekan om. Det älskar jag!

Förutom självaste orden som jag tycker är både underhållande, intressanta och spännande så ser jag skrivandet som en kanal för att roa och samtidigt faktiskt kunna påverka människor. Som du som läser den här texten nu. Klart du kommer att komma ihåg i alla fall delar av dem. Framför allt när du läser just detta. Det skapar liksom en tanke, en förståelse och ett inre resonemang. Det tycker jag är riktigt fantastiskt! Lika så när det gäller debattartiklar och lite tyngre texter som ör skrivna med mening att påverka om något mer fenomenalt och världsomfattande. Att människor läser och börjar tänka och resonera, tycka och göra utifrån något man läst är ren och skär glädje.

Framförallt när man får kommentarer och mejl känner man att man lyckats. Det har liksom gått fram. Budskapet till mottagaren. För inte alls länge sen fick jag hem ett brev från Dalarnas Tidningar efter en artikel jag haft med i tidningen – som en man skrivit och skickat till redaktionen, som dem sedan vidarebefordrat till mig. Han hade läst det jag skrivit, börjat fundera och fått ett resonemang kring ämnet arbetarkulturen och hur mycket vi människor faktiskt styrs av ekonomin och våra ständiga arbeten, vilket min artikel handlade om.

Det är sådana gånger man märker att man kan påverka. Att människor tycker och tänker utefter det jag skriver. Och det riktigt älskar jag – från djupet av mitt hjärta! Det är skälet för att jag skriver. En anledning för att jag fortsätter och fortsätter. Förutom att jag älskar det förstås. Går igång på mina egna resonemang och texter.

Såhär i början av januari tycker jag att vintern kan vara avklarad. Vi kan lämna den säsongen bakom oss och invänta det som komma skall. Om man ens kan kalla det vi befinner oss i för vinter, vill säga. I min illusion vinterland förekommer det desto mer snö än jag sett det minsta av under den här så kallade vintern. Istället gäller det nu att vänta, på våren och välkomna den med sommaren.

Känns rätt så okej det också. I alla fall för någon som är desto mer sommar än slaskmänniska.

Tik tok tik tok. Timmarna tickar ner, minuterna lika så. Snart är det tjugohundra tolv. Ett nytt år med allt vad det innebär. Alla möjligheter, möten och chanser. Val och erfarenheter förhoppningsvis. Jag tror på ett bra år, ett spännande tjugohundratolv med mycket intressanta händelser.

Jag har sagt till mig själv – eftersom jag tagit ett uppehåll gällande skrivandet på några veckor – att jag inte ska skriva något förrän i början av januari. När det nya året börjat. Men jag kan inte riktigt hålla mig, känner hur det bokstavligt talat kliar i mina fingrar och att jag vill både skriva och delge mig mina tankar och funderingar, resonemang och åsikter. Så här skriver jag några rader i alla fall, trots att jag så bestämt beslutat mig för att inte skriva mer än nödvändigt sen två veckor tillbaks.

Anledningen för detta är en slags semester. En vila gällande något som jag annars ägnar det mesta av min tid åt. Jag skriver när jag vaknar, några timmar senare, efter lunch och innan middagen. Sen sätter jag mig igen framåt kvällen någon gång och blir sittandes några timmar. Det är en hel del och trots att jag verkligen älskar att skriva (för det gör jag mer än så mycket annat) så känns det skönt att ta en liten paus emellanåt också. Just för att sansa sig själv, tänka och komma på nya idéer inför framtida skriverier och resonemang.

Förövrigt tror jag fanatiskt på ett fantastiskt tjugohundratolv. Jag har familj och vänner och människor som tror på mig. Inte minst Daniele och övriga på We Run som pushar och stöttar vilket gör att det känns som jag har riktiga proffs bakom ryggen. Vilket de just är också. Sen har jag min fantastiska familj och mina fina vänner. Det är klart nästa år kommer bli helt fantastiskt med både lycka och framgång, erfarenheter och framför allt ett väldigt, väldigt bra år.

Gott nytt år på er kära läsare! Om några dagar kommer jag köra igång ordentligt med bloggandet, och jag hoppas att ni precis som nu fortsätter hänga med i det jag gör!

En ungdomstidning i Göteborg ringde mig häromdagen och intervjuade mig inför en kommande artikel. De frågade litet om mitt skrivande bland annat och hur jag gör när jag skriver mina texter. Här kan ni ta del av mina svar och ett resonemang kring mitt skrivande och tänk kring det!

Inväntar du kreativitet och lust när du ska skriva eller hur gör du? När vet man att man är inne i rätt läge? Eller spelar det någon roll överhuvudtaget? Jag är inte en person som kan sitta och vänta på att känna mig kreativ och därefter sätta mig ner och skriva. Visst känner jag vissa gånger att jag har tusen saker att skriva medan jag har mindre andra gånger. Men jag skulle vilja säga att jag skriver på rutin och att bestämmer jag mig för att skriva ett visst antal sidor om dagen så gör jag det också. Så bra självdisciplin har jag faktiskt att jag än så länge lyckats.

Du skriver väldigt mycket. Är det aldrig svårt att veta vad som ska hända? Jag brukar skriva en synopsis innan (sammanfattning för författaren) där jag kapitel för kapitel skriver några rader om vad som ska hända. Det gör att jag har rätt bra koll ändå och kan tänka ut litet i förväg vad nästa kapitel ska handla om mer än att jag följer trådarna jag skrivit redan. Men det är klart att ibland blir det väldigt klurigt att veta exakt hur jag ska skriva historien för att det ska följa mönstret som jag redan innan jag satte igång hade klart för mig. Men det brukar lösa sig!

Fastnar du någon gång i ditt skrivande och måste ta en paus innan du kan komma tillbaks på några dagar? Än så länge har jag inte fastnat faktiskt. Bara känt mig trött på karaktärerna i vissa skeden och allmänt less på delar av historien.

Vad handlar dina noveller och bokmanus om? Mina texter för ungdomar handlar i huvudsak om förbjuden kärlek, relationer, val inför framtiden och mycket funderingar. Jag älskar att skildra det förbjudna och det som inte får hända – men händer ändå. Det kan vara hur fel som helst och gränsande till total förbjudelse men ändå lyckas personerna nysta ihop någonting. Det älskar jag! Sen tycker jag om att använda mig mycket av mina egna funderingar gällande framtiden och skolan.

Vad är det som driver dig? Jag älskar att skriva! Det är bland det absolut roligaste jag vet. Ett uttrycksmedel för att göra min röst hörd och att på mitt sätt påverka och underhålla. Det är ren och skär glädje och tillfredställelse för mig!

Har du några mål inför 2012 när det gäller skrivandet? Jag ska skriva en rad bokmanus i olika ämnen. Förhoppningsvis kommer man även kunna ta del av någon av mina texter också. Mer berättar jag inte nu!

Fotograf Armand Dommer och arrangemang av WeRun AB