Jag har fått förtroende att skriva en krönika om företagande som kommer publiceras i en tidning i mars månad. Det känns hur roligt som helst – för som alltid är det något speciellt med att se sin text tryckt i en tidning. Det är förstås väldigt roligt när något som man åstadkommit publiceras på ett forum på nätet också. Men i en tidning som du håller i din hand - och som skickas till tusentals hushåll. Det är något mer.

Har tänkt som så att jag ska skriva om kreativitet – och utgå från dess möjligheter och mångsidighet för att senare knyta ihop det med just företagande. Ska sätta mig med det ikväll tänkte jag – deadline är på fredag – och plita ihop någonting. Det känns skönt för jag tror jag vet på ett ungefär hur jag vill ha det – början och slut samt vilka reflektioner och egna tankar som ska vara med. Så på sätt  finns den redan i mig. Jag hoppas det blir bra – berättar sen förstås och lika så var och när den publiceras.

Jag älskar Dalarna, Dala-Järna – och Dala-Floda. Mer och mer för varje dag den senaste tiden har det uppenbarat sig allt tydligare att jag ömkar denna byggd så högt. Inte bara för att min pappas sida av familjen kommer därifrån sedan generationer tillbaks – varav flera även bor kvar där än idag. Även det här obeskrivligt fina, varma dalaktiga. Mer och mer älskar jag det – något som Dala-Floda har så mycket av!

Och visst har min farmor ett väldigt typiskt dalahem? Tänk er broschyrerna som turistbyrån delar ut som ett sätt att locka turister till Dalarna. Det där pittoreska, varma och härliga med mycket färg och kärlek. Just så är min farmors hem – och Dala-Floda i sig.

Och målningen på den nedersta bilden har min faster Eva C. Hermansson målat.

Har idag haft en fika med en väldigt nära vän. Mycket minnen, framtid och funderingar. Väldigt trevligt med andra ord! Idag kommer jag ägna mig åt skrivandet en hel del och jag befinner mig just nu i upptakten av en ny text. Jag har en del frågor kvar att besvara för egen del innan jag har alla bitarna på plats. Men jag ska sätta mig och stolpa upp det jag har och på så sätt försöka komma fram till vad som fattas – och hur jag på bästa sätt ska lägga upp texten.

Håller en förstås uppdaterade och berättar allteftersom projektet fortskrider!

Du får inte bli gammal. Så är det bara. Du får inte bli gråhårig. Rynkor ska absolut inte finnas i ditt ansikte likväl som andra skavanker och bristningar. Du får bara inte – det är totalförbjudet. För att inte tala om lite fett och extrakilon.

Ungdomen ska segra – i evighet. Du ska se ut att vara runt trettio hela livet – helst. Att åldras är pinsamt. Det är fult och förbjudet verkar det som. För ser man på all reklam som vi konsumerar i media och på andra sätt så är det just vad som fordras och läggs miljarder på årligen. Att motverka åldring! Att testa en massa kurer, prova olika salvor och krämer hit och dit samt göra på det ena sättet med det andra. För att inte behöva drabbas av dessa ålderstecken. Ty det är ju för hemskt.

Läs hela min krönika om åldershets på Zitiz.se genom att klicka HÄR!

Egentligen är det en pensionärssyssla får jag för mig, eller trodde rättare sagt. Eller något man ägnar sig åt när man är över sextio i alla fall och vill se tillbaks på livet och minnas stunder och skeden på ett annat sätt än när man själv är tonåring och ungdom – snart vuxen. I varje fall är det bilden jag haft av att sitta och se i album och tänka på avlägsna släktingar som uppenbarar sig på bilderna och får ens tankar att minnas stunder och händelser med dem inblandade. Men någonting har hänt med mig den senaste tiden. Något näst intill obeskrivligt. Häpnadsväckande och på något underligt vis lite läskigt.

Till att börja med har jag börjat äta bananer – för fullt. Jag riktigt knarkar dem och äter som om det vore extrapris på en väldigt dyr choklad. Typ. Jag går bland godishyllorna och lägger ifrån mig godiset (okej det har hänt en gång – men jag tycker det räknas ändå) för att köpa en klase bananer istället. Frukt liksom. Några gula bananer. Hyfsats nyttigt också – istället för en chokladkaka på tvåhundra gram i ljusaste mjölkchoklad med Marabou valören på framsidan. För mig har det varit självklart. Frukt köper man inte. Den ligger bara där för att se bra ut.

Inte heller har jag någon gång känt ett sug efter apelsin eller en banan så som jag gör numera. Inte apelsin så väldans kanske, men helt klart bananer som jag fastnat helt för den senaste tiden. Till och med kan jag trotsa minusgrader – jag som verkligen avskyr det här kalla klimatet – och strosa mig iväg till Hemköp för att köpa dem. Visst har jag gjort det för choklad också någon gång annars (läs; några gånger i veckan, ungefär varannan dag) och köpt för att jag varit riktigt sugen och därför trotsat minusgraderna. Men för bananer liksom? Ni hör ju själva.

Läs hela krönikan genom att klicka HÄR!

Jag blir trött och frustrerad på vissa människor. Unga som gamla som ständigt klagar och är bittra över de mest minimala detaljer i vardagen. Som en finne i ansiktet eller att man gått upp två kilon. Det kan egentligen handla om det mesta. Men inget allvarligt. Det är detta jag stör mig så in i norden på, känner att jag måste lätta mina tankar i ämnet. Att människor ens har mage att vara bittra över småsaker och riktigt patetiska I-landsproblem när det samtidigt finns människor som faktiskt dör för att de inte har mat överhuvudtaget, vacciner och mediciner (räcker ju bara att se hur det ser ut i Sverige) samtidigt som en annan klagar över att ha gått upp två kilon som inte ens syns.

Det här tycker jag är skenheligt – förutom jävligt bortskämt och idiotiskt. För i samma stund så tycker man synd om människor som har det sämre, säger man. ”Ja stackarna i Etiopien, dem har det inte lätt.” Och nej. Det har dem ju inte. Men det har du som får lov att hitta på problem i princip för att ha några. För tydligen finns det något av en trend när det gäller detta verkar det som. Det får liksom inte vara helt perfekt. Man får inte vara hundraprocentligt nöjd med sig själv och sin kropp. Alltid har någon annan det bättre. Så typiskt va.

Då är det bättre att bli bitter. Tycka lite synd om sig själv och ta ut det över någon annan. Klaga och försjunka i sin egen självömkan och klaga över det mest patetiska – som en människa med verkliga problem aldrig i världen skulle lägga märke till ens, för att denne har så mycket mer väsentligt och kanske till och med livsavgörande att lägga energin på.

Läs hela texten genom att klicka HÄR!

Jag måste börja träna. Det finns inget annat. Jag vill bli ”fitt for fight” som man säger. Jag bestämmer mig. Drar på mig munderingen och beger mig till elljusspåret. Ensamt och beläget mitt ute i skogen. Jag börjar springa. Några hundra meter hinner jag innan jag hör världens mäktigaste vrål ett tjugotal meter ifrån mig. Jag känner mig småfet. Känner att mitt sockerintag och diverse onyttigheter börja ge ifrån effekt vid det här laget. Jag börjar bli svälld helt enkelt. Hatar ordet men kan inte längre ducka för det. Tjock. I alla fall ser jag det som så själv. Inte bättre blev det när jag skulle till läkaren i förra veckan och inför besöket inte hade något annat val än att ta reda på min vikt. Något jag medvetet dragit mig för att göra i bra många månader.

Oj säger jag högt när jag ser resultatet. Är det nu jag ska inse att jag borde lägga om min kost och tillvaro när vågen visar sin dömande dom. Det kan inte vara möjligt säger mormor som är vid min sida när jag gör det. Hon är mitt stöd. Hon finns där när jag ska få veta det jag fruktar. Jag börjar bli fet. Det är inte möjligt säger hon. Pillar på vågen och hittar någonting. Den var ju inställd på fel redan från början. Åh vilken tur. Den gav fel utslag alltså. Ett hopp av förväntan tändes hos mig. Vågen hade fel. Jag är inte alls fet. Lite småmullig kanske. Lite nöjd med tillvaron och livets godheter helt enkelt.

Jag väger mig än en gång. Ångesten blir ett faktum och jag känner att jag vill bli deprimerad på en gång och inte äta på en månad och samtidigt kunna vara mätt och belåten. För plötsligt visar vågen ytterligare fem kilon. Det var i alla fall ett tappert försök mormor. Tack för omtanken. För ditt försök. Jag vet att du ville väl men tyvärr tror jag inte vågen ljuger. Jag vet det. Inte den här gången. Visst är jag lång och hela den biten. Men jag hade faktiskt inte räknat med att väga så som jag gjorde. Optimist som jag är. Positivt vissa gånger och andra ganska mycket mer negativt.

En vecka senare bestämmer jag mig. Jag ska bli ”fitt for fight” som man kallar det. Riktigt tränad. Jag ska börja springa tre dagar i veckan och inom några månader ska jag nå min drömvikt. Jag ska vara allt annat än småfet trots att jag för det mesta faktiskt trivs med att vara det. När jag inte vet min vikt rättare sagt. Faktumet omöjligt att komma undan. Jag känner mig nöjds trots det faktum att jag insett att jag äter för mycket skit helt enkelt. Ändå bestämmer jag mig. Jag ska bli sund och jag ska börja träna.

Det är torsdag morgon. Klockan är halv nio. Jag har beslutat redan kvällen innan att bege mig upp emot elljusspåret vid niotiden för att springa några kilometer. Det blir en perfekt början. En vana att utveckla föreställer jag mig själv hoppfullt. Jag drar på mig mjukisbyxorna då de är så behändiga att springa i vill jag minnas och ett par träningsskor. Munderingen är på och jag är redo. Mitt första steg i min sunda riktning. Vad bra det känns!

Läs hela krönikan som publicerades den fjärde november genom att klicka HÄR!

Precis som alla andra krönikor som publiceras här i bloggen, kommer dem ursprunligen (inte alla men de allra flesta) från Zitiz.se där jag är skribent. Men det där vet ni redan – ni som har koll på min blogg! Min senaste text handlar om känsla och dolda tecken – eller uppenbara budskap rättare sagt. Man känner att man kanske inte vill, motivationen är liksom helst borta. Men man borde – det vore ju bra att ha i bagaget.

Ibland går man på känslan. Känns det inte rätt så avstår man. Skiter i det helt enkelt. Andra gånger är det betydligt svårare. Man vill inte – men man borde. Det skulle vara bra om man gjorde det – en ansats och en uppoffring. Det kan handla om så väl en studiecirkel som att motionera några gånger i veckan. Man vet att det är bra. Man skulle lära sig något som sen skulle kunna leda till något annat, eller man skulle komma i form igen och bli av med de där hängande extrakilona. Innerst inne är det uppenbart. Man borde. Men samtidigt känner man inte riktigt för det. Motivationen finns liksom inte riktigt mer än den här känslan av att det är nog en bra grej ändå, att göra det. En uppoffring och pallra sig de där kilometrarna runt elljusspåret.

Jag har själv ett liknande dilemma just i detta nu. Jag har kommit in på högskolan, en kurs på distans. Jag vet att det vore bra om jag började läsa. Dels för att få en inblick i hur högskolan fungerar och känna på det överlag. Plus att trettio högskolepoäng, och en merit vad gälelr erfarenhet, skadar väl inte. Snarare tvärt om. Det är uppenbart bra.

Trots det velar jag. En gång tvekar jag och ännu en gång velar jag. Fram och tillbaks. Höger och vänster. Bak och fram. Typ. Jag vet att jag borde läsa den här kursen – det skulle vara bra för mig. Visst att det kommer bli djävulskt mycket jobb och eget arbete. Jag kommer få lov att läsa hundrafemton böcker under perioden på ett halvår. Jag som annars kanske läser en, max två böcker under den här tiden i vanliga fall. Om jag verkligen hittar något jag vill läsa, måste poängtera det, och inte stänger igen boken efter andra kapitlet och ställer den i bokhyllan igen.

Läs hela texten genom att klicka HÄR!

Måndagen har ägnats åt väldigt mycket får jag börja med att säga. Jag överdriver inte när jag säger att jag suttit i telefonen i över allt som allt tre timmar. Fram och tillbaks och flera gånger om. Men jag hoppas att det är värt mödan – det måste det vara.

Nu väntar en fika och därefter sätter jag igång med skrivandet!

Dalarna är vackert. Dalarna tycker jag om. Framförallt beror det på lugnet tror jag, harmonin som jag tycker visar sig så tydligt. Det är ingen stress – visst finns den vad gäller arbete och annat att hinna med men den är inte överväldigande – så älskar jag denna natursköna miljö som välver bara man går utanför dörren. Det är skog och kalhyggen, åkrar och betesfält där boskap frodas.

Det är en samhörighet och de flesta känner varandra. Något jag allt mer märker hur högt jag värdesätter. Samtididgt finns allt och lite till. Det är enkelt att ta sig till Falun och Borlänge – lika väl som Stockholm. Jag trivs.