Nu vill jag lämna vinterns kalla vindar bakom mig. Minusgrader och kyla har aldrig varit min melodi. Att vakna på morgonen och känna på sig att det är en dag med upp emot tjugo minusgrader gör det både motigt och besvärat att bara kliva ur sängen. Det känns som man finner sig inom ett skal av dvala – i väntan på vår och sommar för att på riktigt kunna leva igen. Fri som en fågel.

Under sommarmånaderna – likväl som vår och höst – njuter jag. Livet är fint och älskvärt. Och visst njuter jag även nu och älskar att leva – men inte är det av klimatet och årstiden i sig som sätter igång dessa känslor. Jag trivs mer än väl i min tillvaro och med människorna som omger mig. Det älskar jag – det vill jag leva med. Men när det kommer till dessa absurda minusgrader som saknar mitt motstycke och en iskall känsla som faller över dig som spikar av rimfrost när du öppnar ytterdörren. Det har jag svårt för. Jag kan liksom inte se det positiva i det hela. Känner det som något helt onödigt för både själ och människa.

När jag så tänker på sommar och absolut frihet fylls jag åter av glädje och värme av årstidens sanna bemärkelse och fröjd. Jag längtar. Under årets varma månader njuter jag så obeskrivligt. Jag lever – på riktigt.

Jag har alltid liknat min farmor med drottning Elisabeth II av England, monarkins höghet och överhuvud. Inte bara för hennes givmildhet, humor och praktfullhet– som jag även förstår att drottningen delar med min finaste farmor. Också så mycket annat.

Frisyren och lockarna, givmildheten, klackarna, godheten och en familj på fyra barn varav tre söner och en dotter dessutom; vilket ju även Englands Elisabeth har. Charles, Andrew, Edward och Anne närmare bestämt. I Hagen heter de Per, Erik, Ola och Eva. Och För att inte tala om dessa igenkännande långklänningar, halsband och utsmyckning som jag förstår att både drottningen och min farmor delar och vårdar så ömt, så stiligt. Något jag kommer ihåg sedan barnsben tillbaks, där jag även har skymtar i mitt medvetna min gammelfarmor. Eller i Englands kronas mått mätt, drottningmodern. Anna Bergström.

Läs hela krönikan som finns publicerad på Zitiz.se genom att klicka HÄR!

Målning av min faster Eva C. Hermansson som jag fick på min artonåriga födelsedag.

Du får inte bli gammal. Så är det bara. Du får inte bli gråhårig. Rynkor ska absolut inte finnas i ditt ansikte likväl som andra skavanker och bristningar. Du får bara inte – det är totalförbjudet. För att inte tala om lite fett och extrakilon.

Ungdomen ska segra – i evighet. Du ska se ut att vara runt trettio hela livet – helst. Att åldras är pinsamt. Det är fult och förbjudet verkar det som. För ser man på all reklam som vi konsumerar i media och på andra sätt så är det just vad som fordras och läggs miljarder på årligen. Att motverka åldring! Att testa en massa kurer, prova olika salvor och krämer hit och dit samt göra på det ena sättet med det andra. För att inte behöva drabbas av dessa ålderstecken. Ty det är ju för hemskt.

Läs hela min krönika om åldershets på Zitiz.se genom att klicka HÄR!

Egentligen är det en pensionärssyssla får jag för mig, eller trodde rättare sagt. Eller något man ägnar sig åt när man är över sextio i alla fall och vill se tillbaks på livet och minnas stunder och skeden på ett annat sätt än när man själv är tonåring och ungdom – snart vuxen. I varje fall är det bilden jag haft av att sitta och se i album och tänka på avlägsna släktingar som uppenbarar sig på bilderna och får ens tankar att minnas stunder och händelser med dem inblandade. Men någonting har hänt med mig den senaste tiden. Något näst intill obeskrivligt. Häpnadsväckande och på något underligt vis lite läskigt.

Till att börja med har jag börjat äta bananer – för fullt. Jag riktigt knarkar dem och äter som om det vore extrapris på en väldigt dyr choklad. Typ. Jag går bland godishyllorna och lägger ifrån mig godiset (okej det har hänt en gång – men jag tycker det räknas ändå) för att köpa en klase bananer istället. Frukt liksom. Några gula bananer. Hyfsats nyttigt också – istället för en chokladkaka på tvåhundra gram i ljusaste mjölkchoklad med Marabou valören på framsidan. För mig har det varit självklart. Frukt köper man inte. Den ligger bara där för att se bra ut.

Inte heller har jag någon gång känt ett sug efter apelsin eller en banan så som jag gör numera. Inte apelsin så väldans kanske, men helt klart bananer som jag fastnat helt för den senaste tiden. Till och med kan jag trotsa minusgrader – jag som verkligen avskyr det här kalla klimatet – och strosa mig iväg till Hemköp för att köpa dem. Visst har jag gjort det för choklad också någon gång annars (läs; några gånger i veckan, ungefär varannan dag) och köpt för att jag varit riktigt sugen och därför trotsat minusgraderna. Men för bananer liksom? Ni hör ju själva.

Läs hela krönikan genom att klicka HÄR!

Jag blir trött och frustrerad på vissa människor. Unga som gamla som ständigt klagar och är bittra över de mest minimala detaljer i vardagen. Som en finne i ansiktet eller att man gått upp två kilon. Det kan egentligen handla om det mesta. Men inget allvarligt. Det är detta jag stör mig så in i norden på, känner att jag måste lätta mina tankar i ämnet. Att människor ens har mage att vara bittra över småsaker och riktigt patetiska I-landsproblem när det samtidigt finns människor som faktiskt dör för att de inte har mat överhuvudtaget, vacciner och mediciner (räcker ju bara att se hur det ser ut i Sverige) samtidigt som en annan klagar över att ha gått upp två kilon som inte ens syns.

Det här tycker jag är skenheligt – förutom jävligt bortskämt och idiotiskt. För i samma stund så tycker man synd om människor som har det sämre, säger man. ”Ja stackarna i Etiopien, dem har det inte lätt.” Och nej. Det har dem ju inte. Men det har du som får lov att hitta på problem i princip för att ha några. För tydligen finns det något av en trend när det gäller detta verkar det som. Det får liksom inte vara helt perfekt. Man får inte vara hundraprocentligt nöjd med sig själv och sin kropp. Alltid har någon annan det bättre. Så typiskt va.

Då är det bättre att bli bitter. Tycka lite synd om sig själv och ta ut det över någon annan. Klaga och försjunka i sin egen självömkan och klaga över det mest patetiska – som en människa med verkliga problem aldrig i världen skulle lägga märke till ens, för att denne har så mycket mer väsentligt och kanske till och med livsavgörande att lägga energin på.

Läs hela texten genom att klicka HÄR!

Jag måste börja träna. Det finns inget annat. Jag vill bli ”fitt for fight” som man säger. Jag bestämmer mig. Drar på mig munderingen och beger mig till elljusspåret. Ensamt och beläget mitt ute i skogen. Jag börjar springa. Några hundra meter hinner jag innan jag hör världens mäktigaste vrål ett tjugotal meter ifrån mig. Jag känner mig småfet. Känner att mitt sockerintag och diverse onyttigheter börja ge ifrån effekt vid det här laget. Jag börjar bli svälld helt enkelt. Hatar ordet men kan inte längre ducka för det. Tjock. I alla fall ser jag det som så själv. Inte bättre blev det när jag skulle till läkaren i förra veckan och inför besöket inte hade något annat val än att ta reda på min vikt. Något jag medvetet dragit mig för att göra i bra många månader.

Oj säger jag högt när jag ser resultatet. Är det nu jag ska inse att jag borde lägga om min kost och tillvaro när vågen visar sin dömande dom. Det kan inte vara möjligt säger mormor som är vid min sida när jag gör det. Hon är mitt stöd. Hon finns där när jag ska få veta det jag fruktar. Jag börjar bli fet. Det är inte möjligt säger hon. Pillar på vågen och hittar någonting. Den var ju inställd på fel redan från början. Åh vilken tur. Den gav fel utslag alltså. Ett hopp av förväntan tändes hos mig. Vågen hade fel. Jag är inte alls fet. Lite småmullig kanske. Lite nöjd med tillvaron och livets godheter helt enkelt.

Jag väger mig än en gång. Ångesten blir ett faktum och jag känner att jag vill bli deprimerad på en gång och inte äta på en månad och samtidigt kunna vara mätt och belåten. För plötsligt visar vågen ytterligare fem kilon. Det var i alla fall ett tappert försök mormor. Tack för omtanken. För ditt försök. Jag vet att du ville väl men tyvärr tror jag inte vågen ljuger. Jag vet det. Inte den här gången. Visst är jag lång och hela den biten. Men jag hade faktiskt inte räknat med att väga så som jag gjorde. Optimist som jag är. Positivt vissa gånger och andra ganska mycket mer negativt.

En vecka senare bestämmer jag mig. Jag ska bli ”fitt for fight” som man kallar det. Riktigt tränad. Jag ska börja springa tre dagar i veckan och inom några månader ska jag nå min drömvikt. Jag ska vara allt annat än småfet trots att jag för det mesta faktiskt trivs med att vara det. När jag inte vet min vikt rättare sagt. Faktumet omöjligt att komma undan. Jag känner mig nöjds trots det faktum att jag insett att jag äter för mycket skit helt enkelt. Ändå bestämmer jag mig. Jag ska bli sund och jag ska börja träna.

Det är torsdag morgon. Klockan är halv nio. Jag har beslutat redan kvällen innan att bege mig upp emot elljusspåret vid niotiden för att springa några kilometer. Det blir en perfekt början. En vana att utveckla föreställer jag mig själv hoppfullt. Jag drar på mig mjukisbyxorna då de är så behändiga att springa i vill jag minnas och ett par träningsskor. Munderingen är på och jag är redo. Mitt första steg i min sunda riktning. Vad bra det känns!

Läs hela krönikan som publicerades den fjärde november genom att klicka HÄR!

Magrutor höger och vänster – sexton veckor sen har du den ultimata magen. Ett pack att visa upp på krogen och i gymlokalen – kunna skymta med på ett enligt tjejernas tycke riktigt sexigt sexpack. Träna tre gånger om dagen – drick proteindrycker och dra in på alla kolhydrater, svårare än så är det inte!

Absolut – magrutor visar på att man tränar och är mån om sin kropp – för det tycker jag varje människa ska ha cred. Ändå skulle jag själv aldrig vilja ha det själv – eller rättare sagt – jag skulle inte vilja lägga allt det där andra åt sidan som jag så mycket älskar och inte göra annat än träna och dricka fettsnåla soppor under flera månader för en sådan enligt mig hysterisk och nästan galen grej. Dessutom tycker jag faktiskt det är rätt så jävla snyggt med människor som inte är överdrivet tränade utan mer åt det mulliga hållet.

Tänker på Christina Aguilera som uppmärksammades så tydligt i slutet av förra året – för att hon gått och blivit riktigt frodig kvinnan, mamman – och artisten. Jag läste att sångerskan med ett register av toner svårt att jämföra med någon annan hade blivit tjock. Det var liksom rubriken. Tjock tänker man – jaha? Det var viktigt att få med det idag alltså i nyhetsflödet för så mycket betydelse har det.

Jag kollade förstås bilderna på sångerskan. Och var hon tjock? Absolut var hon mer frodig än spiksmal – ingen tvekan om saken. Men på ett negativt och sorgset sätt nästan som att man ska känna sympati för henne eller tänka till som att – men hon har väl både tid och pengar att kunna träna när hon vill! Absolut så kände inte jag. Snarare tvärt om!

Fan vad kul – rent ut sagt – att en kvinna och till lika förebild för så många och som genom sin person förmedlar något varstans hon visar sig över världen – vågar gå upp i vikt och trotsa den här anorexia hysterin där man helst ska se ut som en pinne – och som kille ha magrutor och muskler över hela kroppen, träna flera timmar om dagen och avstå all vanlig kost för att leva på karg och shakeprodukter. Självklart ska alla som vill göra det – träna och äta betydligt mer omfattande produkter än vanligt hälsosamma – men för mig kommer det inte på frågan.

Jag trivs mer än väl så som jag är och som jag ser ut. Hur klyschigt och predikande det än låter så är det ärligt. Tycker då någon att jag är småfet eller börjar bli ”tjock” som Christina Aguilera – då får det faktiskt vara så! För mig spelar det ingen roll. Jag har mig själv att falla tillbaks på – min kropp. Och är alldeles för upptagen av livets härligheter – oavsett kalorihalt – så jag hinner helt enkelt inte.

Jag kan inte förmå mig till att förstå hur vissa människor tänker i vissa skeenden här i livet. Hur mycket jag än försöker tycks det vara omöjligt. En del är uppenbara; alla indianerna sitter inte i kanoten. Medan andra är desto svårare att tyda, ibland till och med omöjliga. Saknar man en indian eller två, eller några hästar i hagen som ordspråket jag älskar brukar säga, så finns i alla fall en förklaring. Människan saknar något. Men sen vad jag ser det som fullt medvetna människor i likhet med mig; som gör något så respektlöst att det näst intill saknar ord. Det gör mig mållös samtidigt som jag saknar en resonlig förklaring som säger varför en människa kan förmå sig till att göra på det här sättet. Jag förstår det inte, hur mycket jag än försöker och hur ivrig jag än är i att försöka finna en logistisk förklaring. Människor kapar varandras Facebook profiler var och varannan dag. Det är vänner som blivit fiender som smutskastar och vandaliserar för den andre. Andra hackar sig in på konton och profiler för att tjäna mer direkt på det själva.

Ett som är säkert med detta och med så mycket information som man idag publicerar på internet är hur enkelt det är för andra att kapa vår identitet. Ta exemplet Facebook lika väl som bloggar och användarkonton på andra forum. Är du en hackare är det inga problem alls – och jag tror inte ens du behöver en Salander- hackare för att fixa det. Egentligen räcker det med lite datavana i rätt kretsar och program. Sen kan en för dig helt okänd människa logga in på ditt privata konto – och utge sig för att vara dig, byta lösenordet och mejlen. Sen är det förlorat för dig, och någon annan sitter med full kontroll över din profil.

Och när jag talar utifrån egen erfarenhet så är det inte att en person gjort fel i största allmänhet som är det värsta. Det är det privata – inkräktandet på den privata integriteten. Att någon främmande i ditt namn suttit och tagit del av dina egenheter i så väl mejl som andra konversationer med människor och andra skriverier. Och med det menar jag inte att det behöver vara så att du skrivit något särskilt som absolut inte får komma ut till allmänhetens beskådan. Det kan lika väl vara småsaker, dina egna egenheter. För det värsta är integriteten – det är ditt och ingen annans, ingen annan har rätt till att ta del av den här informationen som är din och ingen annans. Och det mina trogna är det värsta. Att någon ändå gör en identitetsstöld på det här sättet och snokar i ditt personliga, hur oväsentlig information den här personen än kan hitta. Indianer i kanoten eller hästar ute på vift så tycker jag det borde vara skyhöga straff för sådana här handlingar. Det är inget annat än på sin absolut rätta plats. Man gör inte såhär – man kapar inte någon annans identitet som är så uppenbart förbjudet och respektlöst, oavsett om man har ett förnuft eller inte, vilket alla ju inte verkar ha. Fick lov poängtera det kände jag.

(Och den här texten har jag, Johan Hermansson, skrivit, den är publicerad i mitt namn. Man får inte utan tillstånd kopiera den, och absolut inte publicera texten någonstans i sitt eget namn. Det är olagligt – väldigt fel. Kände att jag måste poängtera det också då det inte verkar vara helt hundra för alla.)

Något jag har en makaber böjelse för är ord och meningar. Inte så att jag på riktigt går igång på det och låter det ena leda till det andra. Mer att jag går igång på det inombords och får en inombordlig orgasm.

Det finns inget bättre än att sitta som för mig och skriva och se att det blir riktigt bra. Att jag överträffar mina förväntningar och kan sitta och läsa igenom ett stycke och känna mig mer än tillfreds med det. Känna att ”det där gjorde du jävligt bra Johan Hermansson! Fy fan vad bra du är!”. Det stärker mig och glädjer mig. Jag blir glad inombords och känner att jag lyckas med det jag älskar. Jag knegar och knåpar. Provar olika varianter och hål att fylla. Sen lyckas jag, för det mesta i alla fall, och får känna den där känslan som gör att jag känner mig på toppen av universums högsta punkt.

Jag tycker om att prova olika saker. Det gäller nog det mesta förresten. Jag är inte sen som sitter bredvid och tänker på riskerna framför möjligheterna. Lika så är det med skrivandet. Jag älskar att prova olika former och ord och sätt att bygga meningar. Och att det finns en uppsjö av mänger olika sätt att skriva och uttrycka sig genom just text är det väl ingen tvekan om. Det älskar jag!

Förutom självaste orden som jag tycker är både underhållande, intressanta och spännande så ser jag skrivandet som en kanal för att roa och samtidigt faktiskt kunna påverka människor. Som du som läser den här texten nu. Klart du kommer att komma ihåg i alla fall delar av dem. Framför allt när du läser just detta. Det skapar liksom en tanke, en förståelse och ett inre resonemang. Det tycker jag är riktigt fantastiskt! Lika så när det gäller debattartiklar och lite tyngre texter som ör skrivna med mening att påverka om något mer fenomenalt och världsomfattande. Att människor läser och börjar tänka och resonera, tycka och göra utifrån något man läst är ren och skär glädje.

Framförallt när man får kommentarer och mejl känner man att man lyckats. Det har liksom gått fram. Budskapet till mottagaren. För inte alls länge sen fick jag hem ett brev från Dalarnas Tidningar efter en artikel jag haft med i tidningen – som en man skrivit och skickat till redaktionen, som dem sedan vidarebefordrat till mig. Han hade läst det jag skrivit, börjat fundera och fått ett resonemang kring ämnet arbetarkulturen och hur mycket vi människor faktiskt styrs av ekonomin och våra ständiga arbeten, vilket min artikel handlade om.

Det är sådana gånger man märker att man kan påverka. Att människor tycker och tänker utefter det jag skriver. Och det riktigt älskar jag – från djupet av mitt hjärta! Det är skälet för att jag skriver. En anledning för att jag fortsätter och fortsätter. Förutom att jag älskar det förstås. Går igång på mina egna resonemang och texter.

Jag hade en väldigt intressant diskussion med min mormor häromdagen. En väldigt kok och vis kvinna förövrigt. Vi hamnade i ett samtal om det här med offer och huruvida man själv faktiskt påverkar sin situation i det hela. Om det kanske är till och med upp till sig själv att välja många gånger om man är ett sympatiskt och tillika sargat offer eller en rentvådd hjälte. En vinnare.

I min värd har man alltid ett val. I alla fall upp till nittio procent i en förfärad och sårad situation så kan man välja att gå vidare, kämpa och ge sig sjutton på att ta sig ur helvettet. Eller så kan man välja att se sig själv som ett offer. Sorgsen och deprimerad. Lämnad och olycklig i väntan på ömkan och systematisk tycka-synd-om-sig-själv känsla.

Jag menar att många väljer att vara offer. Man väljer att sätta sig själv och sina problem i en offerroll. Detta just för att man finner en slags ro i det hela. Man beklagar sig över en situation som känns orättvis och man får sin egen bejakade dos av självömkan. Personer tycker jävligt synd om dig. Tröstar dig och ger dig uppmärksamhet och väl valda ord. Det finns dem som finner sig tillrätta i den här situationen. Finner sig att vara offer helt enkelt och istället för att lösa problematiken som uppstått och ta sig ur situationen väljer man att stanna kvar. Bli fast i offerrollen.

Samtidigt finns det människor som exempelvis min mormor som i en situation där man enkelt skulle kunna falla offer för en händelse i livet som fortsätter kämpa. Ger inte på något sätt vika för händelsens faktum och en situation som offer som väl skulle kunna uppstå och som andra mer än väl skulle försätta sig själva i just för lite självömkan och uppseendeväckande omsorg. Men istället för att hamna i det stadiet bestämmer sig min mormor för att vända på det negativa. Fortsätta kämpa och inte ge sig. Se det positiva framför det negativa och det möjliga framför det omöjliga. Att vara en hjälte istället för ett offer. Någon som ställer sig upp istället för att självmant sitta ner och bittert se på sig själv och livet som ett rent helvette.

Jag ser upp till människor som vägrar göra sig själva till offer. Som trots en helvetisk situation i livet ställer sig upp och kämpar på. I mina ögon gör det dem till hjältar.